Jag hör nu på regionala nyheterna i SVT Gävle-Dala att Mattias Flink återigen ansökt om att få sitt straff tidsbegränsat, dvs få komma ut ur fängelset trots att han är dömd till livstids fängelse. Han sköt ihjäl sju människor i Falun 1994 ifall ni inte kommer ihåg.
Jag blir helt… ja, vad blir jag… jag får tårar i ögonen och blir helt stel i kroppen när jag hör det här. Tänk om Flink släpps…? Asså så här: jag tror inte Flink är farlig. Det han gjorde var en fyllegrej och så länge han håller sig borta från alkohol och AK5-or så är han inte farlig. Men det handlar inte om det. Det handlar om att jag och kanske andra som är allmänhet (jag har inga som helst känningar med Flink eller offren) får tårar i ögonen om han släpps och det hela är överstökat ur samhällets synvinkel, skulle kolla stint på honom om jag såg honom på stan och skulle rent utav sagt må dåligt om jag fick honom som granne. Jag skulle inte bli någon snäll granne, kan jag lova!
På sätt och vis tycker jag synd om Flink. Han var full och förbannad och hade tillgång till en AK5. Vem har inte känt ilskan bubbla upp snudd på okontrollerat? Men det handlar inte om hans eventuella farlighet eller vad han gjort och varför utan det handlar om mig som allmänhet. MINA känslor. Han må vara en förträfflig människa, må ha sonat sitt brott men jag VILL INTE att han ska vara ute och gå på gator och torg eller bli min granne. Jag skulle bli arg och ledsen av det för då skulle det kännas som samhället förlåtit eller att nu är det glömt och history. Dom sju som är döda är döda och här går han.
Ibland måste man förlåta, ibland måste man förstå. Men ibland måste man också våga känna ilska och våga känna att det INTE går att förlåta än. Rättssystemet tycker jag borde lägga större vikt vid hur vi runt omkring som allmänhet uppfattar saken; JA, det är möjligt att Flink ångrar sig på allvar och JA det är möjligt att han inte kommer att göra om det MEN vad tycker allmänheten om att släppa honom? It’s all about the känslor.
